Astrologin startade en vetenskaplig revolution

Redan stenåldersmänniskorna trodde att himlafenomenen påverkade tillvaron på jorden. Solens betydelse är ju självklar och månen gav människorna en tydlig rytm som med tiden gav oss kalendrar. Det är först i Mesopotamien som planeterna drogs in när astrologin utvecklas.Idag tror inga vetenskapsmän på astrologi – trots att de borde skicka de tidiga astrologernas sin tacksamhet för utvecklandet av den vetenskapliga metoden och för naturvetenskapens framgångar.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jonathan Lindström om astrologins uppkomst och dess märkliga dubbelroll i historien: som både omstridd trosföreställning och som drivkraft för observationer, tabeller och den sorts systematik som så småningom bidrog till vetenskaplig metod. Detta är början på ett Historia Nu Premium-avsnitt. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på www.historia.nu/premium. Det kostar 75 kr/mån och då får du två extra avsnitt samt alla vanliga avsnitt reklamfria. Föreställningen att himlafenomen påverkar livet på jorden är äldre än de första städerna. Solens makt över värme, växtlighet och dygn är fysisk och självklar. Men månen – den närmaste himlakroppen – gav något minst lika viktigt: en tydlig rytm. Den blev en naturlig klocka för jakt, vandringar, tidräkning och riter. Där, i månens återkomst, föddes tanken att himlen inte bara lyser – den talar.Månmånaden återkommer med sådan regelbundenhet att den tidigt blev grund för kalendrar. Och där det finns mönster uppstår frågor. När kommer nästa fullmåne? När är det bäst att så? Varför försvinner månen i en förmörkelse? Sådana frågor gör människan till observatör – och observationen är första steget mot systematik.Det avgörande språnget kom när samhällen blev mer komplexa: jordbruk, städer, skatter, administration – och kungar som ville veta om framtiden bar goda eller dåliga tecken. Då räckte inte minnet eller muntlig tradition. Man behövde register. I Mesopotamien – området mellan Eufrat och Tigris – utvecklades en kultur där skrivkonst, tempeladministration och kungamakt knöts samman. Och där himlen blev ett arkiv av tecken som kunde samlas, jämföras och läras ut.Den tidiga mesopotamiska astrologin var i grunden omenbaserad: himlafenomen tolkades som gudomliga varningar eller löften, framför allt om kollektiva frågor – kungens hälsa, krig, skördar och väder. Under andra årtusendet f.Kr. kodifierades detta i enorma samlingar. Den mest berömda är Enūma Anu Enlil, en serie på cirka 68–70 lertavlor med uppskattningsvis 6 500–7 000 omen kopplade till himmelska och atmosfäriska fenomen.Omenläran var inte vetenskap – men den krävde noggrann observation, klassificering och återanvändbara referenser. Prästlärda blev specialister som skrev ned, jämförde och försökte hitta återkomster. Det liknar, på ett avlägset men verkligt sätt, embryot till en metod: samla data, se mönster, dra slutsatser.I Babylonien utvecklades så småningom en mer beräkningsbar himmel. Den uniforma zodiaken – indelningen av ekliptikan i tolv lika stora delar om 30 grader – växte fram i slutet av 400-talet f.Kr.. Det blev ett avgörande steg mot ett koordinatsystem som gjorde tabeller och prognoser möjliga. Ungefär samtidigt skiftar fokus från statens öde till individens: det äldsta bevarade horoskopet för en enskild person dateras till 410 f.Kr.När babylonisk kunskap rörde sig västerut – via erövringar, handel och översättningar – mötte den grekisk filosofi och matematik. I den hellenistiska världen blev astrologi inte bara en konst att tyda tecken, utan något man försökte motivera som en ordnad lära om hur kosmos hänger ihop.Bild: Titelbladet till den tyska utgåvan av De scientia motus orbis (1504), en astronomisk skrift tillskriven Māshā’allāh (ca 730–815). Illustration av Albrecht Dürer, Wikimedia Common. Public domain.Musik: And Spring Awakes av Yagull Music, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.