Hej Somna. Jag sitter här i mörkret och tittar på mina händer. Eller jag ser dem knappt, för det är mörkt i Äventyrsvargen. Men jag känner dem. Det är något med det där att titta på sina händer. Förlåt mig, mina händer, att jag tagit er för givna i snart 51 år. Det är så konstigt med händer. De gör saker utan att jag ber dem.Någon gång i ditt liv höll du någons hand för första gången. Undrar vem du höll hand med. Kanske en förälder, kanske ett syskon. Det finns ett ögonblick precis innan man håller någons hand, när händerna är nära varandra men inte rör. Luften däremellan känns nästan tjock, som vadd. Och sen tar någon det första steget, en millimeter, och sen är det gjort. Tänk om händerna har ett eget minne. Att de minns saker som jag inte kommer ihåg. Här om dagen höll jag en hand. Det var länge sedan jag höll en hand. Det är ensamt att inte ha någon att hålla i handen.Mina händer är inga hantverkarhänder. De är inte gjorda för att skapa saker. Jag funderar på handslag. Jag hörde någonstans att det är för att visa att man inte bär vapen. Jag vet inte om det stämmer. Men man känner väldigt mycket i ett handslag. Det finns en sorts trötthet som sätter sig i händerna. Inte i musklerna, utan något annat. Händerna vill bara vila. Det är nog därför vi håller hand när vi är rädda. För att handen är den del av oss som sträcker sig längst ut från kroppen.Nu vinkar min hand till dig Somna. Godnatt.Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/Lyssna utan reklam, få extraavsnitt, spellistor med mera på: https://somnamedhenrik.supercast.com/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
En eftertänksam betraktelse över händer och deras betydelse.
I detta avsnitt av Somna med Henrik reflekterar Henrik över betydelsen av händer och den intima kontakt de skapar. Genom att observera sina egna händer, som har varit med honom i hela livet, undersöker han minnen och ögonblick av mänsklig beröring, och hur dessa små gesturer kan ha djupare betydelse i våra liv. Henrik delar sina tankar om handslag, ensamhet och hur händerna uttrycker känslor som inte alltid ord kan förmedla. Genom denna poetiska monolog väcker han nostalgi och en känsla av gemenskap, vilket gör lyssnaren medveten om kraften i våra fysiska kontakter med andra.
