Fotografen Isac avgiftade sig själv från amfetamin

Isac ska sluta med amfetamin och ta sig ur ett tungt beroende. Men om han lyckas, kommer han någonsin kunna fota igen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Reporter och ljuddesign: Jonatan LoxdalProducent: Gustav AsplundSlutmix: Astrid AnkarcronaVerkligheten görs av produktionsbolaget Filt.UTSKRIFT AV AVSNITTET:– Att dricka mig full och sen dra i mig en laddning amfetamin, då känner jag mig ostoppbar när jag var ute och fotade. Jag kommer aldrig kunna göra samma sak nu.Fotografen Isac ska sluta med amfetamin, och avgifta sig själv från ett tungt beroende. Men om han lyckas – kommer han någonsin kunna fota igen?– Vad händer med mitt liv, vad har jag gjort? Ibland vaknar jag och har gett mig fan på att idag ska jag bli hög. – Jo, det är okej, Jag ligger på sjukhus. Du lyssnar på Verkligheten med mig Jonatan Loxdal och det här är Isacs berättelse.***För mig börjar den här historen med bilder. Jag har länge sett på Isacs foton på hans hemsida. Svartvita porträtt på unga människor som festar i Göteborg. Personer som ser ut att just ha tagit steget ut i vuxenlivet – de tar för sig av stadens kärlek, musik och berusning. De ser ut att vara från en svunnen tid av rock och frigörelse, tänker jag hemma vid min dator. Jag kan höra sorlet och känna doften av utspilld öl. Jag kan inte släppa bilderna. Men vem är mannen bakom kameran? Var kommer hans dragning till det där vilda ifrån? Nu bestämmer jag mig för att åka till Göteborg och ta reda på vem Isac är. Och det ska visa sig att han är en berättelse i sig – om passion och jakten på det stora nattlivet. Göteborg badar i vintersol. Isac är svartklädd och möter mig med två kameror hängande på överkroppen. Han bor i Mölnlycke, en halvtimmes tågresa bort. Hit till Göteborg åker han hela tiden. – Två gånger om dagen ungefär.– Är det sant. Du stannar inte? Men är det aldrig så att du äter inne i stan?– När jag har pengar så, men det är inte alltid jag har. Så då får jag ta mig hem.Flera kvällar i veckan hänger Isac på krogarna inne på Andra långgatan. För det mesta inte för att dricka öl. – Träffa folk och det är där jag tatt de flesta fotona jag lagt ut. Porträtten. Tar en läsk. Ibland dricker jag men oftast inte. – Du fotar i svartvitt direkt.– Ja, oftast. Det får inte riktigt samma djup tycker jag i färg, utan att fota människor i svartvitt tycker jag man ser människor på ett bättre sätt.– Hur drastisk är du som person skulle du säga?– Otroligt! Jag går på impuls 60 % av tiden, jag tar väldigt mycket beslut på impuls och ofta agerar därefter…Han är 27 år men har levt mer än de flesta, börjar jag förstå. – Mitt liv stod på spel.Men när min berättelse om Isac tar sin början, fattar han inte alls vad som står på spel. Han är tonåring och håller på att bli vuxen.Vid den tiden bor han med sin ensamstående mamma, i ett miljonprogramsområde i Mölnlycke. – Bodde mycket. Ensamstående föräldrar och jag var inte så kort. Inte så långt efter krigen på Balkan. Så mycket bosniska och Kosovoalbanska föräldrar eller familjer. Som bodde där i det området.Pappa är död. Det känns okej. – Han finns inte längre. Och det är lugnt. För jag har min mamma.Men det har ändå varit svårt för Isac att växa upp, och han har inre frustrationer att få ut. Folk hamnar i vägen – och i tonåren har han svårt med det mesta. – Det var konflikter med allt och alla och. Jag började bli lite rund och det var väldigt… något som brann ner men. Inte brann ner. Min självkänsla påverkade det liksom. Så det var en väldigt jobbig tid att vara tonåring. Min empatiska förmåga kommer ganska sent. På högstadiet var jag ju. Nästan någon form av mobbare och det kanske var mobbare. Även om jag hade blivit mobbad själv när jag var ännu yngre.En dag får Isac möta något som ska ändra på allt. En kille han träffar i shoppinggallerian Nordstan i Göteborg bjuder honom på amfetamin. Isac snortar det. Pulvret sätter sig som en saknad pusselbit i hans skalle. Han känner hur han plötsligt mår bra. – Känner mig för första gången i mitt liv som att jag var helt normal och fungerade och det tog bort så mycket spärrar och sorger och grubblerier och sådana saker.  Nästan direkt blir han förtjust i den olagliga drogen. Han ser till att köpa på sig amfetamin. Till en början tar han det på helger – sen lite oftare.– En ser till att alltid ha. Som jag inte använder varje dag, men ibland också under perioderna. Använder de konstant för att vakna upp och bara kunna existera. Tillslut funkar man inte utan. Snart mår Isac dåligt när han inte är påverkad. Han börjar leva lite skevt, lite obetänksamt. – Slutade dyka upp på kalas med släkten. Och slutade göra grejer som jag hade gjort innan. En ganska vilsen ung narkoman. Som helt ärligt inte hade så jäkla mycket jag tyckte var viktigt i livet. Vad hände med mitt liv? Vad har jag gjort? Vad är det som var det där? Vad? Jag insåg då att jag mår nog inte bra när jag gör de här grejerna.Då, när allt i livet är som stökigast, upptäcker Isac något som än en gång ska vända på allt. Kameran. Det börjar med att hans dåvarande flickväns kompis går en fotokurs. – Han hade ett projekt där han följde mig och en kompis. Isak och jag var kallar henne när vi var ute på stan och grejer. Isak testar att själv fotografera.–Efter det, han uppmanar mig lite. Jag har alltid varit intresserad av människor så där och det blev att jag började fota människor och det blev. Märkte att folk uppskattade det. Och det var inte så seriöst. Några kul att fota mina vänner typ.När han sen själv går en kurs blir fotograferandet till en kraft hos honom. Han börjar fota främlingar. Han ger sig ut på krogarna på Andra långgatan, beväpnad med en kamera med blixt, för att fånga människorna i nattlivet. Var och varannan kväll. – Att dricka mig full och andra emellan. I amfetaminet känner jag mig ostoppbar när jag är ute och fotade. Och det var mycket rörelse och väldigt ostrukturerat och inte uppstyrt. Men bilderna blev väldigt levande.Bilderna blir flyktiga och vackra. Isac blir igenkänd som fotografen på krogen. Han har skaffat sig ett syfte.  – Och det gav mig självkänsla också som jag inte hade innan. Man får ganska dålig självkänsla av att alltid vara annorlunda och dessutom ägna sig åt någonting som stora delar av befolkningen ser som smutsigt eller nedvärderat. Helt plötsligt vara något mer än en pundare. Ja, det var något jag trivdes väldigt bra i. Att kunna gå runt där och göra det liksom. Ja, det kändes lite mer meningsfullt. Livet. Kameran och Isac blir varandras följeslagare. Han har välbesökta fotoutställningar och säljer en del bilder. Samtidigt går resten av livet käpprätt nedåt. Han är ständigt påverkad av amfetamin, men också annat. Han hänger med en kompis och injicerar oxycodon en hel natt. Han är onåbar dagar i sträck.– Samtidigt som att jag inte kunde sluta. Jag kommer ihåg att jag var väldigt full och hamnade i en konflikt.En kväll händer något som leder till att polisen kommer. Isac minns inte exakt vad. Polisen skickar vidare Isac till psykakuten. Det blir början på en förändring. Från psykakuten skickas han till avgiftning, där han får ligga en vecka. Och efter avgiftningen får Isac ett erbjudande om rehabilitering. På en gård ute i skogen, med lantliga sysslor på schemat.– Och det gick att gå ut på sjön och skogspromenader där man kunde jobba på gården och så. Där var det ju även en sommar, så det var ju nästan idylliskt här ute.Lika mycket som Isac ser fram emot att njuta av lantlivet, lika rädd är han för att bli drogfri – för att han då aldrig mer ska kunna fota. Kameran och ruset är så intimt förknippade. – Jag tänkte att jag kommer aldrig kunna göra samma sak nu när jag ska vara nykter.Isac blir fri från sitt beroende, för den här gången. Han lyckas hålla sig borta från amfetaminet, när han kommer hem. Ett tag. Men året efter eskalerar allt.Det är sommaren 2024 och Isac flyttar från sin mamma och in i en lägenhet tillsammans med en kompis. Det kommer bli en vild sommar. Här, där han kan göra som han känner för, släpper alla hämningar. Isac börjar injicera amfetaminet, nåt som han lyckats hålla sig från ett tag. Ruset från nålarna tilltalar honom så mycket. Dagarna följer ett välbekant mönster, i lägenheten i en kranskommun till Göteborg. – Jag vaknade vid sex på morgonen. Drog i mig en dos åt något, kunde sätta mig på en buss i 2 timmar och vänta på att alla andra jag kände skulle vakna till och tog lite bilder vissa dagar. Vissa dagar kan det gå många dagar utan att jag gjorde det och försökte komma på nya sätt att få tag på mina mina. Ja, till slut var det väl att jag bara jagade kicken.Han börjar ta två gram amfetamin om dagen. – Men de hade ju gett en ovan användare en hjärtattack. Nej, kanske inte hjärtattack, men det hade inte fått någon att må bra av. Den stimulansen. Men för mig var det bara tugga mindre än noll. Fyra gånger så kände jag ingenting.– Den kompisen jag hade flyttat ihop med den sommaren. Han var fin och rolig. Och han missbrukade inte själv. Och det började skära sig mellan mig och honom Och. Ingenting fungerade till slut.Nu säljer Isac till och med en av sina kameror för att köpa droger. Trots att fotograferandet är det som betytt allt. – Bara tanken av att amfetaminet skulle ta slut, det skrämde mig något fruktansvärt.  Mot slutet av sommaren så var det bara att jag handlade med amfetamin för att kunna köpa mer. Och det. Var det beroendet som gjort mig till langare? Mitt rykte. Mina vänner. Det var liksom. Mitt liv. Jag börjar bli dålig och känna mig sjuk. Mina armar var prickiga Efter alla gånger jag hade stuckit mig och jag började känna mig som en slusk. Han gör en spontan resa med en kompis till Köpenhamn. De bokar inget boende, tanken är att festa hela tiden – och fotografera. Men när Isac kommer hem inser han att han inte tagit ett enda foto. Och snart känner han att det inte går längre, den här vansinniga rusiga sommaren. –. Och jag tror det var där det vände. När mitt missbruk går så långt att jag slutar prioritera mitt fotograferande, så inser jag själv ganska snabbt att nu är någonting som inte stämmer. Jag minns inte riktigt mer än att jag bara bestämde mig för att jag måste sluta nu.  [01:17:29][8.9]Isac kan inte fortsätta hålla på så här. Han vet det. Men den här gången vill han ha makt över sin egen situation. och inte på en klinik. Han gör en plan på att avgifta sig själv. Utan vårdpersonal – i en annan stad.Det får bära eller brista. Isac får hjälp av sin mamma med att ta in på ett hotell i Malmö. Han vill vara långt från Göteborg, där amfetaminet finns ett telefonsamtal bort. Med sig på resan har han fem gram amfetamin, för att kunna trappa ner, men väl framme i Malmö sinar det snabbt. Hotellrummet har en dubbelsäng och ett bord. Han lägger sig på sängen. Första dagen utan amfetamin känner Isac fortfarande hur det finns kvar lite i systemet. Samtidigt är han obeskrivligt trött.– Jag orkar inte gå och äta, orkar inte duscha eller gå på toa eller prata i telefon med folk.Dagen efter kickar abstinensen igång på allvar.  Han sover mest. och glor på maten som står bredvid sängen.–  Hade någon kebab från dagen innan bredvid mig. Försökte äta men jag hade så lite motivation till livet att jag inte ens kunde stoppa i mig mat. Och det var fruktansvärt, var det.Det enda Isac orkar göra är att gå ut och röka ibland. Hans egen födelsedag passerar medan han ligger i sängen, oförmögen att svara dem som hör av sig. – Kände mig jävligt dum som inte svarade när folk ringde. Men jag hade inte energin att säga några ord till någon.– Den lilla stund jag var vaken så hade jag känsla av att jag var fast i min kropp. Och hur jag än vrider och vänder på mig så kunde jag inte ligga bekvämt, utan det var verkligen. Vad jag än gjorde så var det outhärdligt att existera. Det kändes som om jag var fast i kroppen och inte kunde ta mig ut och det var vad jag gjorde, så var allting bara för jävligt. Hade jag haft energin hade jag nog försökt ta livet av mig.Efter några dagar i Malmö åker han hem till sin mamma. Han lägger sig hemma hos henne och fortsätter tända av. Hon ser exakt hur illa hur det är ställt med honom.– Hon har varit med om det här tidigare. Hon ställer alltid upp för mig. Hon är fantastisk på det sättet. Men min mamma har aldrig missbrukat som min pappa, som var narkoman. Mamma förstår inte riktigt alltid hur det kan vara så. Hon får ganska blint lyssna på mig när jag förklarar. Men hon försöker alltid göra sitt bästa utifrån situationen.Isac börjar fatta vad det betytt att han vuxit upp utan en pappa. En pappa som själv var drogberoende när han levde. – Och jag tror det är det som drabbar mig mest. Den här känslan. Och övergiven. Och det kan vara. Besvärligt än idag. Att man är rädd att bli övergiven igen.Till slut känner han sig lättare på stegen. Han och mamma reser från Göteborg för att hålla honom nykter.– Den här känslan av att jag var fast i kroppen, den var borta. Jag känner fortfarande starkt sug efter att gå och skaffa mer, men jag gjorde inte det.När tankarna inte längre handlar om nästa dos amfetamin, plockar Isac upp kameran istället. Han har fått lite fotoutrustning i födelsedagspresent och börjar plåta. – Så jag spenderade hela den hösten. Att bara testa nya tekniker och nya grejer, utan att för den sakens skull vara att jag var ute och fotade människor så mycket. Och jag tror det hjälpte mig. Tillbaka mycket att jag fick pröva något nytt och sådär. Planen har lyckats – kameran vann över amfetaminet. På ett sätt.– Även om det inte alltid har lyckats hålla mig flytande hela tiden. Så har det ändå varit. Ja, jag tror jag hade varit på en annan plats i livet om jag inte hade haft det.  Vi går till en mörk lokalkrog i Majorna, där Isac har utställning. – Jag ställde ut lite bilder nu i helgen som hänger kvar här i en månad ungefär.Hans foton sitter på väggen ovanför ett av borden. Han pekar på en av bilderna, som föreställer två tjejer i studentmössa som gör en liten pose. De är på en krog på Andra Långgatan. Det är en gammal bild.– Den har kommit att bli min favorit. Den är så perfekt. Jag har haft den på alla utställningar.Sen dess har Isacs fotograferande ändrats. Det tänker han när han ser på sina gamla porträtt, tagna med kroppen pumpad av amfetamin. Hans bilder numera är mer planerade, de gamla ser oförutsägbara ut.– På ett sätt som jag tyvärr inte kan göra när jag inte är påverkad. Och det är nog min största sorg.  Det är sorgligt att du inte kan vara så utan att jag börjar känna så. Och jag saknar att kunna göra den grejen. Men det är samtidigt skönt att veta att jag inte behöver vara den personen hela tiden. Och känna att jag, jag kan faktiskt offra det för att slippa vara den personen.Det händer att han har återfall, inte bara med amfetamin. Ibland blir alkohol ett problem. Men hittills har det aldrig varit så omfattande som under hans tunga perioder, säger han. – Jag kan aldrig lova mig själv eller någon annan, eller ens övertyga mig själv eller någon annan om att det är 100 %, att jag aldrig kommer att ha det här igen. Och jag har lärt mig acceptera att jag kommer trilla tillbaka ibland. Jag får bara göra det. Bästa av det och inte låta det bli en skadlig vana. – Men är det inte en väldigt farlig tråd att balansera på? – Jo, men jag vet inte vad för annat val jag har liksom. Valet som man lär sig i Sverige skulle vara att du inte håller på med droger.– Ja, det är det jag försäkrar. Men ibland dyker det upp i sammanhanget. Jag har gett mig fan på att jag ska bli hög och jag har jättesvårt att stå emot. När jag väl har bestämt mig för det liksom.Jag åker hem till Stockholm. Kort efter att vi ses får jag veta att Isac mår dåligt. Han skriver något på Instagram som får mig att reagera och jag ringer upp. Det började med en fylla, berättar han. Och slutade med ett sjukdomsbesked. – Jag söp till en kväll och drack så mycket att jag hamnade på akuten. Då tog de blodprov och det ledde till att jag fick veta att jag förmodligen har nydebuterad diabetes. Så nu ligger jag inne på en klinik på Östra sjukhuset för att utreda det.När vi rings vet Isac inte vad som utlöste diabetesen. Men han vet att det knappast blir bättre av droger. Även om han länge ansträngt sig för att ta det lugnare, känner han att det nu är på allvar.– Jag får nog börja ta hand om mig. Jag bör nog vara extra noga med att inte återfalla i mitt drogmissbruk för det lär bara förvärra allt. Amfetamin är direkt kopplat till att det blir värre eftersom man inte äter så mycket. Fotografen som inte kan sluta jaga andra människor, måste vända blicken mot sig själv.– Alltså missbruket vinner alltid över viljestyrkan tyvärr. Men jag får börja bli mer noggrann tänker jag.– Det hoppas jag, jag hejar på dig, jag hoppas du lyckas ta hand om dig. Ibland kanske du ska vara snäll ibland kanske hård mot dig själv tänker jag.– Verkligen, så är det. Jag hoppas verkligen också det kommer funka. Men jag kan bara göra det jag kan liksom.