Militärhistoriepodden: Krigets påverkan på samhället

Varför bombades Guernica 1937?

Den 26 april 1937 inleddes bombningen av den baskiska staden Guernica. Under några timmar föll en sammanlagd bomblast på omkring 22 ton över staden. Anfallet var beordrat från nationalistsidans högsta ledning och genomfördes med stöd av tyska Condorlegionen och italienskt flyg.För nationalisterna var bombningen en del av offensiven i Baskien, men den framstår också som ett slags brutal testbädd: här användes bland annat Junkers Ju 52 (tillsammans med andra flygplanstyper) i en planerad rädföljd som gav erfarenheter av bombkrigföring som senare skulle få eko i andra världskriget.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förstå varför Guernica bombades – och vad anfallet skulle uppnå. Resultatet blev katastrofalt. Dödssiffran är fortfarande omstridd: uppskattningarna varierar kraftigt, från omkring 150 till över 1 600 döda, och siffrorna har använts i både propaganda och senare omvärderingar.Att osäkerheten kunnat leva kvar hänger också ihop med vad som följde. Bombningen fick omedelbar internationell uppmärksamhet, men i Francos Spanien kom händelsen att förnekas, förvanskas och tystas ned. Nationalisterna tog kontroll över staden bara några dagar senare, den 29 april 1937.Bombningen av Guernica kan ses ur flera perspektiv. Först och främst handlar det om det spanska inbördeskriget och slutstriden om Baskien våren 1937. Anfallet hade knappast varit möjligt utan det flygunderstöd som nationalisterna fick av Tyskland och Italien. Samtidigt stod västmakterna passiva, medan Sovjetunionen stödde republiksidan.En annan dimension är den baskiska nationella identiteten. Guernica var en historisk samlingsplats och ett kulturellt hjärta – en symbol för baskiska friheter. Att slå mot staden var därför också att försöka slå mot själva idén om en baskisk nation. Det visste Franco mycket väl.Bild: Ruinerna i Gernika (Guernica) efter bombningen den 26 april 1937 under spanska inbördeskriget, dokumenterade av tyska Bundesarchiv. Bilden ger kontext till den internationella debatten om luftkrigets civila offer och till Picassos senare antikrigsverk. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H25224 / okänd upphovsperson, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

43 min

Exportsuccén Bofors 40 mm bidrog till de allierades seger

Bofors 40 mm luftvärnskanon, i Sverige mest känd under modellnamnet m/36 är en av världens mest framgångsrika luftvärnskanoner och sannolikt Karlskogaverkens absolut främsta exportframgång genom tiderna. I stort sett användes den på alla frontavsnitt under andra världskriget, och i efterhand har den tillskrivits en avgörande roll för de allierades slutgiltiga seger.Antalet producerade kanoner under andra världskriget närmar sig 60 000 men den slutgiltiga siffran är ännu okänd. I avsnitt 31 av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig i kast med denna militär-tekniska och historia.Boforskanonens framgången låg i dess uthållighet, långa räckvidd. samt höga eld- och projektilhastighet. Upp till 120 skott i minuten kunde avfyras under korta stunder. Kanonen testades för första gången redan 1928 i Sverige, och var ursprungligen beställd av den svenska flottan. Efter ytterligare arbete med designen blev modellen färdig 1931 och kort därefter kom den ut på marknaden. Provkanonen skickades runt i Europa under åren precis före andra världskrigets utbrott och fick stort gensvar i Europa. Från Belgien till Österrike, till Ungern och Polen kördes den och visades upp framgångsrikt. Även de annars mycket konservativa fransmännen var intresserade före krigets utbrott.Boforskanonens spridning över världen var dock inte nödvändigtvis Boforsverkens i Karlskogas förtjänst. Dess spridning inom Europa och västvärlden skedde huvudsakligen genom licenstillverkning. Arton olika länder erhöll licenser, varav de mest produktiva av dessa var USA och Storbritannien. Merparten av de kanoner som producerades under andra världskriget producerades där, och ofta efter modifieringar och tekniska tillägg. Detta ställer oss inför ett antal intressanta frågor. I vilken utsträckning kan Boforskanonens segertåg över världen egentligen tillskrivas svensk ingenjörskonst? Var det verkligen den svenska designen som var avgörande för amerikansk massproduktion? I ett vidare perspektiv kan man också fråga sig vilken roll som tekniska innovationer av detta slag egentligen spelar i andra världskrigets händelseförlopp?Bild: Finska soldater bemannar en svensk Bofors 40 mm luftvärnskanon vid Suulajärvi under fortsättningskriget, 25 augusti 1943. Bilden belyser hur luftvärnet användes på östfronten och vilken roll Boforssystemet fick i Finlands krigföring. Bild: Vilho Koivumäki, SA-kuva - Försvarsmaktens bildarkiv. Helsingfors. 2017-12-06 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

47 min

Den romerska republikens öde avgjordes vid Actium

Den 2 september år 31 f.Kr. avgjordes Romarrikets framtid utanför Actium på Greklands västkust. Det var ett sjöslag som inte bara avgjorde ett inbördeskrig, utan också markerade republikens slut och början på den romerska kejsartiden.Efter mordet på Julius Caesars år 44 f.Kr. kastades republiken åter in i kaos. Ett nytt triumvirat bildades av Octavianus, Marcus Antonius och Lepidus, som delade upp imperiet mellan sig. Men precis som tidigare maktdelningar kunde inte heller denna bestå.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om slaget vid Actium – den avgörande uppgörelsen mellan Octavianus och Marcus Antonius i Joniska havet, vid inloppet till Ambrakiska viken.Octavianus, Caesars adoptivson och arvtagare, visade sig vara en mästare i politiskt manövrerande. Med propaganda, allianser och ett skickligt utnyttjande av Caesars eftermäle stärkte han sin ställning, samtidigt som relationen till Antonius gradvis försämrades.När konflikten övergick i öppet krig blev östra Medelhavet den avgörande arenan. Antonius och Kleopatra etablerade sig i västra Grekland, medan Octavianus förfogade över en ovärderlig tillgång: den briljante strategen Marcus Agrippa. Genom en rad amfibieoperationer mot Antonius försörjningslinjer skaffade sig Agrippa initiativet och lyckades successivt pressa in motståndaren i Ambrakiska viken. Samtidigt urholkades Antonius ställning av avhopp, bristande försörjning och ett allt intensivare psykologiskt krig.I avsnittet diskuteras också den romerska sjökrigföringens utveckling, styrkeförhållandena vid Actium och de osäkra källorna kring Kleopatras dramatiska flykt från slagfältet. När striden väl var över återstod bara en segrare. Antonius och Kleopatra tog sina liv, medan Octavianus återvände till Rom och blev princeps – ”den förste medborgaren”. Därmed inleddes en ny epok i romersk historia: kejsardömets tid.Bild: Slaget vid Actium 31 f.Kr., här skildrat i en målning från 1672, där Octavianus flotta besegrar Marcus Antonius och Kleopatra. Segern blev avgörande för slutet på den romerska republiken och början på kejsartiden. Målning: Laureys a Castro, Public domain, via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

44 min

Falklandskriget 1982: Thatchers sista kolonialkrig

Kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien år 1982 var kriget som aldrig skulle ha utkämpats. Den negativa inrikespolitiska utvecklingen i militärdiktaturens Argentina samverkade med gamla anspråkskrav på Falklandsöarna – eller Malvinerna som de kallas på spanska.Argentinarna besatte ögruppen med militär. Storbritannien under Margaret Thatchers ledning antog utmaningen och sände en expeditionsstyrka för att utkämpa britternas måhända sista kolonialkrig. Men var det värt insatsen?Denna fråga och mycket mer diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i reprisen av avsnitt 30 av Militärhistoriepodden.Kriget på Falklandsöarna hade många drag som gör det unikt i flera avseenden. Argentinarnas närhet till krigsområdet gav dem en fördel. Dessutom var Argentina inte helt utan militär kapacitet. Både en relativt stor flotta och ett flygvapen att räkna med. Men att möta en motståndare med britternas kapacitet skulle visa sig vara katastrofalt. Det fanns redan på förhand en nivåskillnad i militär kompetens som argentinarna skulle ha tagit mer på allvar. Men kanske utgick de från att det aldrig skulle bli krig?Storbritannien förde krig på andra sidan jordklotet med en expeditionsflotta som i mycket stor utsträckning måste klara sig själv. Logistiskt var insatsen anmärkningsvärd. Uppgiften att hålla den ganska stora argentinska flottan på behörigt avstånd och undvika förluster på grund av det argentinska flygvapnets anfall var svår. Trots teknisk överlägsenhet och utbildning var inte framgången given på förhand. Två brigader skulle landsättas och ta sig an uppgiften att besegra en numerärt större motståndare som både hade haft god tid till förberedelser och som dessutom hade tunga vapen att försvara sina ställningar på höjderna kring Port Stanley. Frågan är vad som egentligen avgjorde kriget?Falklandskrigets slutstrider vid Goose Green och väster om Port Stanley blev infanteristrid med många brutala påminnelser om krigets nakna verklighet: att döda eller dödas. När det brittiska yrkesinfanteriet av marinkårssoldater, fallskärmsjägare och gardessoldater bröt in och brutalt rensade de argentinska ställningarna som hölls av i huvudsak illa ledda värnpliktiga kan det verka som att allt var givet på förhand. Men ingenting var självklart. Britterna kämpade med krigets friktioner vad gäller transporter, brist på understöd och vädret. Att numerärt underlägsna anfalla en fiende som har haft lång tid till förberedelser innebär förluster. Britterna förlorade i kriget 255 i döda och 775 skadades. Argentina miste 649 döda och 1 657 skadade.Om du vill läsa mer kan vi rekommendera den brittiske journalisten och författaren Max Hastings och Simon Jenkins bok som finns på svenska Slaget om Falklandsöarna. I övrigt återfinns en rad titlar om kriget på engelska som tar upp i stort sätt alla aspekter av konflikten. Martin Middlebrook The Falklands War är en som kan rekommenderas eller Duncan Andersson kortare The Falklands War 1982.Bild: Den argentinska kryssaren ARA General Belgrano har svår slagsida efter att ha attackerats av en brittisk ubåt under Falklandskonflikten. Den sjönk senare. WIkipedia. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

55 min

Polsk-sovjetiska kriget: Undret vid Visla

I augusti 1920 utkämpades slaget om Warszawa mellan en sovjetisk invasionsarmé och den polska armén under generalen Pilsudski. Utgångsläget för polackerna var inte bra. Försvaret runt den polska huvudstaden sviktade.I detta läge genomförde den polska armén en omfattade omgruppering och därefter en snabb motoffensiv. De sovjetiska arméerna krossades och ringades in 16-25 augusti 1920 i ett slag som har kallats ”undret vid Visla”. Den polska segern räddade den unga polska republiken och stoppade en eventuell sovjetiska fortsatt frammarsch mot Tyskland.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett måhända lite mindre känt krig. Som en direkt följd av första världskriget inleddes i Östeuropa ett antal militära konflikter frammanade av olika nationella strävanden. Polacker, balter, ukrainare, rumäner och så vidare försökte skapa egna nationer och vinna så stort territorium som möjligt. Samtidigt rasade inne i Ryssland ett inbördeskrig 1918-22.Polens ledare Pilsudski hade en vision om att skapa en federation av stater under polsk ledning som motsvarade det gamla Pols-Litauiska samväldet som slutade att existera 1795. Polska trupper kom under 1919 att ockupera stora områden i både dagens östra Ukraina – provinsen Galicien – och flytta gränsen mot Sovjet österut mot Minsk. Den sovjetiska motoffensiven i augusti 1920 tillintetgjorde dessa erövringar och det var först efter segern i slaget om Warszawa som den polsk-sovjetiska gränsen kunde stabiliseras i och med freden i Riga i mars 1921. Polen hade vi det laget även lagt sig till med de östra delarna av dagens Litauen i vilket Pilsudskis hemstad Vilnius ingick.För Lenin och bosjevikerna var nederlaget framför Warszawa en stor katastrof. Drömmarna om att tränga längre västerut och understödja en tysk kommunistisk revolution grusades. Vision om en världsrevolution fick ett abrupt slut i augusti 1920.Bild: Polska soldater bemannar en kulspruteställning vid försvarslinjerna nära Miłosna i byn Janki utanför Warszawa, augusti 1920, under polsk-sovjetiska kriget och striderna om Polens självständighet. Foto: okänd, Public Domain, via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

50 min

Vem var samurajen?

I väst har samurajen blivit symbolen för en japansk krigarkultur som saknar en europeisk motsvarighet. ”Samuraj” betyder ”att tjäna men dess faktiska innebörd är mycket komplex. ”Samurajen” vittnar om en märklig sammanflätning av militärorganisation, kejsardömets traditioner och civil uppoffring som tog en helt unik vändning i Japan jämfört med resten av världen.Från framväxten under 700-talet har samurajen haft en central position i japans utveckling och tillerkänts avgörande segrar mot t.ex. Kublai Khans invasionsförsök under 1200-talet. Frågan är om det ens går att prata om Samurajen som ett eget begrepp utanför Japans historia som helhet? Vem är samurajen egentligen?I reprisen av avsnitt 28 av Militärhistoriepodden tar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved sig an berättelsen om den japanska krigaren, krigarkulturen, de avgörande händelserna och den mycket märkliga statsapparat som byggdes upp runt japansk Bushido – ”Krigarens väg”.I avsnittet diskuteras jämförelser med den europeiska utvecklingen, den märkliga privatiseringen av statliga ämbeten, de avgörande vändningarna under mongolinvasionen samt de stora ledarna – Sengogku Jidai, Nobunaga och Hideyoshi - som under en turbulent tid lyckades ena Japan under den epok som vi i Europa brukar kalla medeltiden.Även samurajkulturens sakta förfall under Tokugawa-eran tas upp och Meijirestoriationens återfunna samurajromantik. Vi möter också samurajens militärteknisk förutsättningarna, rustningarna och svärden som ofta får definiera samurajen, och så får Peter Bennesved göra ännu ett utlägg om bågens speciella utformning och förutsättningar.För den som är intresserad av fortsatt läsning rekommenderas speciellt Stephen Turnbulls många olika verk på temat. En bra introduktion är boken The Samurai – A military history (1996, 2013). För den som vill ha mer hardcore-historia rekommenderas historiken vid University of Georgia, Karl F. Fridays bok Samurai, warfare and the state in early medieval Japan.Bild omslag: En samuraj från 1860-talets Japan, fotograferad under den turbulenta Boshin-krigets tid då shogunatet störtades och Meiji-restaurationen tog form. Bilden används i avsnittet för att illustrera samurajernas roll i övergången till ett moderniserat Japan. Foto: Felice Beato. Public domain via Wikimedia Commons. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

53 min

Därför vände sig riksbildaren Birger Jarl österut

I mitten av 1200-talet var det område som vi i dag kallar Sverige på väg att formas till ett rike. En av de mest drivande gestalterna var Birger jarl. En viktig del av riksbildningen blev också expansionen österut.Birger jarl förknippas med ett svenskt fälttåg till Finland – ofta kallat det andra svenska korståget – som brukar dateras till 1248–1250. I traditionen kopplas detta även till grundandet av Tavastehus (Häme), även om detaljerna är osäkra och källorna är knapphändiga.En förklaring som ibland lyfts är oro för lokala uppror, bland annat i Tavastland. Men det fanns sannolikt också ett större säkerhetspolitiskt motiv: Novgorod och dess maktsfär i öster. Spänningarna mellan Sverige och Novgorod bidrog till en lång period av konflikter som till slut ledde fram till Nöteborgsfreden 1323, där en tidig östlig gräns-/intressesfär slogs fast.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av de mest avgörande perioderna i Sveriges historia: riksbildningen. Det svenska riket var ännu under uppbyggnad. Kungamakten var svag, skattesystemen ineffektiva och resurserna begränsade. Ändå inleddes en utvidgning österut – ett steg som kom att få långvariga konsekvenser för maktbalansen i Norden och kring Östersjön.Traditionellt har man ofta beskrivit Sveriges etablering i det som i dag är Finland som en följd av tre fälttåg/”korståg”: ett första på 1100-talet kopplat till Åboområdet, ett andra i mitten av 1200-talet kopplat till Tavastland, och ett tredje i slutet av 1200-talet kopplat till de östra delarna av Finland. Men frågan är om det verkligen var så tydligt avgränsade expeditioner. Vet vi ens om ”korstågen” ägde rum på det sätt som senare historieskrivning har beskrivit dem?I avsnittet diskuteras alternativa förklaringar och olika forskningsperspektiv. En central faktor är Novgorod och vilket hot – verkligt eller upplevt – som den östliga stormakten kan ha utgjort för det unga svenska riket.Bild: Birger jarl (c. 1210–1266), framställd som ”store fursten” i en 1600-talsgravyr ur Suecia Antiqua et Hodierna. Bilden visar hur stormaktstidens Sverige föreställde sig medeltidens makthavare och knyter an till avsnittets tema om Birger jarls roll i rikets formering. Gravyr: Erik Dahlbergh. Public domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

41 min

Kärnvapen och prestige: kalla krigets farligaste logik

Få tekniska landvinningar har präglat ett århundrade på samma sätt som kärnvapnen präglade 1900-talet. Efter Trinitytestet den 16 juli 1945 och de ödesdigra bombningarna av Hiroshima (6 augusti 1945) och Nagasaki (9 augusti 1945) vändes stormakternas militära planering upp och ner – och världen blev inte riktigt sig lik.Som ett traumatiserat kollektiv reagerade världssamfundet först med tvekan, oro och bestörtning – och så småningom även med en sorts acceptans. Vad gör man med ett vapen som kan förinta en fiende, men som samtidigt är svårt att värja sig mot?I reprisen av avsnitt 27 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om 1900-talets kärnvapenutveckling och dess betydelse för militärhistoria.Än i dag finns kluvenheten kvar. Kärnvapnen byggdes in i stormakternas arsenaler och förändrade taktik, strategi och doktrin – men de kom aldrig att användas i krig efter 1945. I stället blev de i praktiken testade och politiskt signalerade: en yttersta maktresurs som skulle avskräcka snarare än avfyras.Hur kunde det bli så? Nådde mänskligheten en teknisk slutpunkt när möjligheten att förinta sig själv blev verklig? Hur ska vi förstå den massiva upprustningen, bärsystemens utveckling och de doktriner som växte fram? Finns historiska paralleller – eller är kärnvapnen en unik företeelse i mänsklighetens militära historia?Med start i Manhattanprojektet diskuteras kärnvapnens tekniska utveckling, olika presidenters syn på vapnet, försöken att legitimera kärnvapen i säkerhetspolitiken, doktrinerna “massive retaliation” och “mutually assured destruction (MAD)”, samt de många bärsystemen och deras betydelse för stormakternas positioner i kalla krigets komplexa politiska landskap. Frågorna hänger kvar i luften.Bild: Svampmolnet efter Castle Bravo – USA:s kraftigaste kärnvapenprov (15 megaton) – vid Bikiniatollen den 1 mars 1954. Foto: United States Department of Energy (U.S. federal government), Public domain (PD-USGov).Lästips:Margot A. Henriksen (1997), Dr. Strangelove’s America: Society and Culture in the Atomic Age. (University of California Press).Geir Lundestad (2004), Öst, väst, nord, syd: huvuddrag i internationell politik efter 1945. (Studentlitteratur). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

54 min

Iran–Irak-kriget: Kalla krigets största krig

Kalla krigets mest omfattande krig mellan två stater utkämpades mellan Iran och Irak 1980–1988. Antalet döda räknades i hundratusentals – både soldater och civila. Konflikten präglades av ett hänsynslöst utnyttjande av människoliv för att nå tveksamma territoriella mål, och den politiska och militära ledningen på båda sidor uppvisade stor inkompetens.Ett av de mest anmärkningsvärda inslagen var Iraks återkommande användning av kemiska stridsmedel, både mot iranska förband och mot civila kurder.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förstå en av 1900-talets mest brutala konflikter. Kriget fördes med modern västerländsk och sovjetisk militärmateriel, men leddes ofta av befäl som inte var uppgiften vuxna. Iraks diktator Saddam Hussein inledde kriget i tron att det skulle bli en snabb och enkel seger.Ett centralt mål var att ge Irak en ledande ställning bland arabstaterna. Efter fredsavtalet mellan Egypten och Israel suspenderades Egypten ur Arabförbundet 1979, vilket skapade ett maktvakuum i regionens maktspel. Iran framstod samtidigt som den främsta rivalen till Saddam Husseins anspråk på arabiskt ledarskap. Till detta kom grundläggande motsättningar mellan Irans shiamuslimska majoritet och Iraks sunnimuslimdominerade maktelit.Av stor betydelse för Irak var också att återta och kontrollera strategiska områden längst in i Persiska viken, kopplade till gränsdragningen vid Shatt al-Arab. I Algeröverenskommelsen 1975 accepterade Irak att gränsen i floden drogs efter farledens mittlinje (thalweg), något Saddamregimen senare ifrågasatte – och använde som ett av flera argument för kriget.Bild: Iraniska soldater ber i en skyttegrav under Operation Karbala-5 nära Shalamcheh utanför Khorramshahr, februari 1987. I bild står Ali Azimi från byn Mohajeran, som senare skadades av kemiska stridsmedel; längst ned syns Sadegh Artimani. Foto: Mahmoud Badrfar (tasnimnews.com). Public domain (Iran).Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

57 min

Jacob Walters dagbok om Napoleons ryska fälttåg

Jacob Walter var en vanlig tysk menig soldat i Napoleons väldiga armé som invaderade Ryssland 1812. Det som gjorde honom ovanlig var att han skrev en dagbok om en av militärhistoriens största katastrofer.Napoleons fälttåg i Ryssland 1812 tillhör den militära historiens mest dramatiska händelser. I slutet av juni 1812 korsade en väldig armé omfattande mer 450 000 man – till och med över 600 000 om man räknar alla reserver – den ryska gränsen vid floden Njemen och rördes sig mot Moskva.Den ryska huvudstaden intogs i september efter ett antal brutala strider där slaget vid Borodino den 7 september var det i särklass blodigaste. Trots att Moskva var i franska händer kunde Napoleon inte tvinga Ryssland och Alexander till en fred på sina villkor.I oktober inleddes reträtten tillbaka. Efter övergången av floden Beresina i slutet av november bröts armén slutligen samman. Endast mellan 20 000 och 30 000 återkom av den väldiga armén. Resten dog eller tillfångatogs. Det hela var en katastrof.I detta det 26:e avsnittet av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en av deltagarna i fälttåget: den menige tyske soldaten Jacob Walter. Med utgångspunkt i hans bevarade dagbok rör sig samtalet kring det katastrofala fälttåget ur den enskilde soldatens perspektiv. Hur tedde sig umbärandena för den enskilde krigsdeltagaren? Varför utvecklades fälttåget till en katastrof? Vilken betydelse hade vintern egentligen?Den franska armén – La Grande Armée – bestod bara till hälften av franska soldater. Resten kom från andra delar av det franska imperiet utanför det egentliga Frankrikes gränser. Med i fälttåget fanns polacker, tyskar, österrikare holländare, italienare och så vidare. Jacob Walter kom från det tyska kungariket Würtemberg vars armé tämligen ovilligt deltog i fälttåget mot Ryssland.Jacob var veteran från tidigare fälttåg i den tyska armén som slogs mot Napoleon 1806-07 och även 1809. Efter 1812 fick han avsked på grund av sina skador som en följd av umbärandena i Ryssland. Men han var en av de mycket få som levande återvände hem. Jacob kom att skriva ner sina upplevelser i en dagbok som via utvandrande efterkommande hamnade i USA. Historikerna kan genom hans realistiska och i alla högsta grad trovärdiga berättelse få en inblick i detta världsdrama som är långt ifrån strategierna och de höga officerarnas staber. Lidandet i krig får ett ansikte.Om du vill lära dig mer om Napoleonkrigen, fälttåget 1812 och Jacob Walter kan du läsa hans dagbok som finns utgiven på svenska Jakob Walter Fotsoldat i Napoleons armé. Dominic Lieven har skrivit en fantastisk bok på engelska Russia against Napoleon. The battle för Europé 1807 to 1814 som rekommenderas för hard core-läsaren. En skönlitterär skildring är naturligtvis Leo Tolstoj Krig och Fred. En sammanfattning av hela Napoleonkrigen hittar du i Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tid som innehåller ett par kapitel om ryska fälttåget.Bild: Korsandet av floden Berezina den 17 november 1812 av Peter Hess, målad 1844. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

57 min

När Caesar avgjorde inbördeskriget vid Farsalo

Slaget vid Farsalos räknas som en av de mest avgörande striderna i det så kallade caesariska inbördeskriget. Det är en episod ur antikens Rom som har förevigats i både teater och film. Här möttes Julius Caesar och Pompejus Magnus efter år av konflikt och rivalitet. Vissa historiker menar att slaget i praktiken blev början till slutet för den romerska senrepubliken – men samma sak har också sagts om flera andra avgörande skeden.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt slaget vid Farsalos 9 augusti 48 f.v.t.Julius Caesar hade varit i Gallien under 50-talet f.v.t., något som Militärhistoriepodden tidigare har skildrat. Efter att ha besegrat den galliska ledaren Vercingetorix fortsatte Caesars fälttåg, och han genomförde även expeditioner till Storbritannien 55 och 54 f.v.t. Men medan Caesar var ute på sin galliska kampanj pågick interna strider i Rom. Republiken präglades av politisk oro, och flera starka konsuler och prokonsuler försökte hantera läget genom en informell maktallians – det så kallade första triumviratet – där Caesar, Pompejus och Crassus ingick.Efter några år föll dock triumviratet samman, och när 40-talet f.v.t. tog sin början övergick motsättningarna i öppet krig mellan Caesar och Pompejus.Inbördeskriget inleddes med att Julius Caesar tågade mot Italien och tog kontroll över Rom. Pompejus, som av senaten hade fått i uppdrag att skydda republiken, flydde då staden och drog sig tillbaka till Grekland. Hans strategi var att utnyttja sitt övertag till havs och därigenom svälta ut Caesar och de Caesar-trogna stadsstaterna på den italienska halvön. Pompejus hade en stark flotta, skickliga sjöbefäl samt lojala styrkor i Spanien, Afrika och på Sicilien. Det övertaget saknade Caesar – men taktiken visade sig ändå inte fungera som tänkt.Efter framgångar mot pompejanska styrkor i väst vände Caesar österut och gick mot Dyrrhachium (Dyrrachium) vid Adriatiska havet, där Pompejus väntade in ett läge som gynnade honom.Väl på plats inleddes en utdragen katt-och-råtta-lek mellan de båda befälhavarna. Caesar hade tiden emot sig: många städer och makthavare i regionen stod på Pompejus sida. Samtidigt växte kritiken i Pompejus läger mot den fördröjande strategin. Enligt de antika källorna pressade senatorerna honom till sist att ta en avgörande strid mot Caesar. Det skedde i augusti 48 f.v.t. – och för Pompejus blev det början på slutet.Bild: En anakronistisk miniatyr från 1300-talet i handskriften De bello civili (Pharsalia), färdigställd i Bologna 1373, som visar Julius Caesar som segrare över Pompejus vid slaget vid Farsalos 48 f.Kr. Bilden speglar hur antikens historia tolkades i medeltida Italien. Miniatyr: Niccolò da Bologna. Public domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

40 min

Konstantinopels fall år 1453 – slutet för Bysan

Konstantinopels fall 1453 innebar slutet för det bysantinska riket – en kristen statsbildning med rötter i det östromerska imperiet. Samtidigt blev erövringen ett avgörande steg i det osmanska rikets etablering, där Konstantinopel (dagens Istanbul) snart blev centrum och huvudstad.Utanför murarna samlades en osmansk här på minst 60 000 soldater, understödd av ett effektivt artilleri. Stadens försvar uppgick till omkring 8 000 man. Belägringen pågick från den 7 april till den 29 maj, då Konstantinopel till slut föll. Striderna utkämpades inte bara man mot man, utan också genom tung artilleribeskjutning, underjordiska mineringsoperationer och sjöstrider.I reprisen av avsnitt 24 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt med idéhistorikern Peter Bennesved om Konstantinopels fall.Konstantinopel hade varit huvudstad i ett rike som existerat i mer än 1 000 år, beroende på hur man räknar. Det bysantinska riket var arvtagaren till Romarriket och var under århundraden den största och starkaste kristna makten i Europa och östra Medelhavet, innan de västeuropeiska rikena etablerades på allvar under tidig medeltid.Vid mitten av 1400-talet var Bysans i praktiken ett krympt kejsardöme. Kejsaren i Konstantinopel kontrollerade främst ett begränsat område på den europeiska sidan av Bosporen samt vissa delar av sydvästra Grekland och ett antal öar. Riket var nu i stort sett omgivet av det expanderande osmanska riket.Sultan Mehmet II behövde visa sin styrka som härskare i ett rike där makten ännu inte var helt konsoliderad. En erövring av det mytomspunna Konstantinopel skulle stärka hans ställning inrikespolitiskt och undanröja ett kristet brohuvud mitt i den osmanska intressesfären. När snaran drogs åt vädjade den bysantinske kejsaren Konstantin XI om hjälp, men svaren blev svaga eller uteblev. Påven, Ungern, Genua och Venedig hade begränsade resurser och var upptagna av egna konflikter.Den som vill läsa mer kan ta del av David Nicolle, Constantinople 1453: The End of Byzantium (Osprey, 2000), samt Judith Herrin, Det bysantinska riket (Höör: Agering, 2009).Bild:Belägringen av Konstantinopel, av Philippe de Mazerolles - Bibliothèque nationale de France Manuscript Français 2691 folio CCXLVI v [2] Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

51 min

Hur Guderian formade blixtkrigets pansaridéer

1937 publicerades Heinz Guderians bok Achtung – Panzer! Den sammanfattade hans syn på pansarkrigföring – och få militärteoretiska verk har blivit lika legendariska.Guderians tankar kom att få stor betydelse för hur den tyska armén under andra världskriget använde pansar på ett sätt som var både nydanande och effektivt. När Nazityskland gick i krig 1939 hade landet byggt upp ett antal pansardivisioner som blev en av de viktigaste orsakerna till de tidiga framgångarna.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Guderians karriär som officer i den tyska krigsmakten under en minst sagt dramatisk period i Europas historia. Det handlar om två världskrig – och två tyska nederlag.Guderians idéer, som kommer till uttryck i Achtung – Panzer!, bygger på en systematisk inläsning av litteratur, bland annat ögonvittnesskildringar från deltagare i första världskriget. Det som kanske är mest slående med boken är hans öppenhet för nytänkande. Han tar till sig brittiska och franska erfarenheter och värderar dem högt. Samtidigt är han kritisk mot tyskarnas sätt att använda pansar i första världskriget. På så sätt framstår han som en typisk representant för den bildade och skolade preussiske officeren. Han ser stridsvagnens potential: att skapa genombrott och bryta den statiska krigföring som dominerade första världskriget, åtminstone på västfronten.Att Guderians idéer fick ett så stort inflytande berodde på flera faktorer – inte minst att han hade mentorer bland sina överordnade som såg hans potential. Trots det kom faktiskt inte alla hans visioner att förverkligas. Antalet pansardivisioner i den tyska krigsmakten översteg i princip aldrig mer än omkring en tiondel av alla divisioner. Den högsta ledningen tog aldrig riktigt steget fullt ut i linje med Guderians tänkande. Det fanns också en skepsis – ibland ren ängslighet – från högkvarterets sida, till och med under genombrottet vid floden Meuse i maj 1940 under fälttåget i Frankrike. Gick det för fort för pansardivisionerna? Riskerade de att bli isolerade? Hann infanteriet med? Hann artilleriet med?Det är viktigt att förstå att pansarkrigföring inte bara handlade om att samla stridsvagnar i egna divisioner. Pansardivisionernas framgångar var ett resultat av ett taktiskt och operativt koncept som omfattade uppdragstaktik, samverkan med flyg och motoriserat infanteri samt en rörlig ledning och logistik. Pansardivisionerna i sig hade aldrig fått den betydelse de faktiskt fick utan den tyska taktiska och operativa rörligheten. Och det fanns befälhavare – som Guderian och Rommel – som förstod hur pansarvapnets potential kunde utnyttjas i praktiken.Bild: Generaloberst Heinz Guderian på östfronten sommaren 1941. Han var en central teoretiker bakom Tysklands snabba pansarkrigföring. Hans idéer om pansarkoncentration och samverkan fick stor betydelse i krigets inledning. Foto: Ludwig Knobloch/Bundesarchiv, Bild 101I-139-1112-17. Wikimedia Commons, Licens: CC BY-SA 3.0 DE. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

44 min

Galärernas sista strid vid Lepanto år 1571

Slaget vid Lepanto är 1571 utkämpades mellan galärfartyg i en tid då sjökrigföringen sakta var på utveckling mot bredsidesfartyg och linjetaktik. Med i slaget fanns på den kristna sidan sex större venetianska bredsidesfartyg som kanske kom att spela en avgörande roll i slaget.I övrigt utkämpades striden på traditionellt sätt med melée-taktik där ramning och ändring av motståndaren utgjorde tungpunkten i striden. Över vattnet utvecklades en ”bro” av hundratals fartyg som kopplats samman i ett kaos av närkamp. Fartyg erövrades och återerövrades. Tusentals sjömän och soldater stupade och lemlästades.I avsnitt 23 av Militärhistoriepodden fördjupar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig i det mytomspunna slaget vid Lepanto som i århundraden har givit upphov till många tolkningar och diskussioner. Frågan om slagets verkliga betydelse på lite längre sikt är en av frågorna som tas upp. Kristenheten samlades i en allians, den så kallade Heliga ligan, men var egentligen ganska splittrade av religiösa och maktpolitiska motsättningar.Utanför den grekiska kusten i Patrasbukten möttes en allierad kristen flotta den osmanska flottan den 7 oktober 1571. Det slag som kom att utspela sig är en av sjöhistoriens största drabbningar och ett av de allra sista slagen mellan i huvudsak roddrivna fartyg eller galärflottor.Striden hade i många avseenden väldiga dimensioner när nästan 400 fartyg med mer än 100 000 roddare och soldater ombord möttes i en hänsynslös kamp. Men vad handlade slaget egentligen om? En strid mellan kristenheten och islam?Slaget stoppade knappast fullständigt det osmanska inflytandet i Medelhavet, men gav kanske ändå de kristna Medelhavsstaterna ett andrum och kontroll över västar Medelhavet.  Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

50 min

Invasionen av Panama 1989

Den 20 december 1989 inledde USA Operation Just Cause – ett dramatiskt militärt angrepp mot Panama. Målet var att gripa och avsätta den panamanske starkemannen Manuel Noriega, utan att samtidigt kasta landet in i fullskaligt kaos.Operationen har ofta beskrivits som militärt framgångsrik, men den blev också en tydlig markering av en ny interventionsepok i skiftet mellan kalla kriget och 1990-talet.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professor i historia Martin Hårdstedt om USA:s invasion av Panama i december 1989.Manuel Noriega hade under lång tid haft kontakter med amerikanska underrättelsetjänster. Relationerna fördjupades under 1960- och 1970-talen, och i början av 1970-talet blev han en regelbunden källa – till och med avlönad av CIA. Samarbetet passade USA:s regionala strategi, men efter att juntaledaren Omar Torrijos omkommit i en flygolycka den 31 juli 1981 blev Noriegas egna ambitioner allt tydligare. Efter interna maktstrider tog Noriega 1983 över som chef för Panamas försvarsstyrkor och fick därmed de facto kontroll över landets politiska institutioner.Till en början tolererades utvecklingen i Washington så länge Noriega uppfattades som användbar. Men hans kopplingar till narkotikasmuggling och den organiserade brottsligheten gjorde relationen allt mer politiskt omöjlig – särskilt under en period när USA:s ledning drev en hård linje i det så kallade ”kriget mot drogerna”. När George H.W. Bush väl beslutade om invasionen var Noriega redan åtalad i USA, och operationen motiverades också med att skydda amerikanska medborgare och intressen.Här spelade även USA:s långvariga intressen i Panamakanalen in. Frankrike hade misslyckats med kanalbygget på 1880-talet, men USA tog över projektet 1904 och öppnade kanalen 1914 efter ungefär ett decennium av arbete. Kanalen – och den tidigare amerikanskt kontrollerade Kanalzonen – hade stor strategisk betydelse, och i Panama fanns dessutom många amerikanska medborgare knutna till kanalområdet. Noriegas allt mer konfrontativa hållning uppfattades därför som ett hot – både mot människor på plats och mot USA:s regionala maktposition.Bildtext: En amerikansk M113 pansarbandvagn bevakar en gata nära det förstörda högkvarteret för Panamas försvarsstyrkor under andra dagen av Operation Just Cause. Fordonet är utrustat med ett M175-vapenfäste och en Dragon robotlavett. Foto: PH1(SW) J. Elliott, U.S. Department of Defense. Wikipedia. Public domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

48 min

Förintelsekampen vid Verdun 1916

Slaget vid Verdun inleddes den 21 februari 1916 och pågick i stort sett i tio månader, med varierande intensitet. På en yta av några kvadratkilometer öster och norr om den franska fästningsstaden Verdun drabbade hundratusentals franska och tyska soldater samman i en förintelsekamp som resulterade i enorma förluster och ett mycket stort lidande. Förlusterna i döda, sårade och saknade uppgick sammantaget till över 700 000.I reprisen av avsnitt 22 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om första världskrigets kanske mest kända slag. Som vanligt står taktiskt tänkande och vapenverkan i centrum, men också det större sammanhanget – och varför slaget kom att utvecklas som det gjorde.Den franska offensivandan konfronterades på ett synnerligen brutalt sätt med tunga artillerispärrar och det moderna skyttegravskrigets verklighet. Hur kunde fransmännen trots allt stå emot det massiva tyska anfallet? I centrum för den diskussionen står inte minst general Philippe Pétain, ofta kallad ”Verduns räddare”.Var slaget vid Verdun det värsta, eller ens det största, under första världskriget? Svaret är nej. Men varför har det ändå blivit så betydelsefullt – inte minst för det franska minnet av kriget? För många soldater blev tjänstgöringen vid Verdun liktydig med att ha deltagit i kriget över huvud taget. Omkring tre fjärdedelar av de franska soldaterna under första världskriget ska under någon period ha fått stå ut med helvetet vid Verdun. ”Jag har gjort Verdun”, sa man efteråt – och möttes alltid av respekt.Upplevelserna vid Verdun var brutala. Området kring staden bär än i dag tydliga spår av striderna. Vissa platser går inte att besöka på grund av alla blindgångare som fortfarande ligger kvar i jorden.Bild: Tyska soldater lämnar sina skyttegravar för att anfalla höjden Le Mort Homme (”Död mans kulle”), 14–15 mars 1916. Foto: Hermann Rex. Public domain (Wikimedia Commons) Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

47 min

Konvoj PQ 17 – arktisk katastrof sommaren 1942

Konvoj PQ 17 lämnade Island den 27 juni 1942 med kurs mot Arkangelsk i Sovjetunionen. Av de 34 handelsfartyg som faktiskt gick ut från Hvalfjörður kom endast 11 fram. Resten sänktes under de följande dagarna av tyska flyganfall och ubåtar – en av andra världskrigets värsta konvojkatastrofer var ett faktum.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om PQ 17:s öde. Under 1942 led de allierade stora förluster till havs, och de arktiska konvojerna var en livlina för det hårt pressade Sovjetunionen. PQ 17 var lastad med vapen och förnödenheter och tvingades gå långt norrut i arktiska vatten – där is, midnattssol och begränsade skyddsmöjligheter gjorde varje misstag livsfarligt.De allierade fruktade särskilt ett utfall från de tyska ytstridskrafterna i Nordnorge, med slagskeppet Tirpitz som främsta hot. Konvojen skyddades därför av en närskyddseskort och en större täckstyrka med tyngre fartyg, avsedd att möta ett eventuellt tyskt genombrott.Den 4 juli fattade den brittiska ledningen ett ödesdigert beslut: konvojen beordrades att skingras (”scatter”) och de tyngre skyddsstyrkorna drogs undan, i tron att Tirpitz var på väg att anfalla. Men något tyskt ytangrepp mot PQ 17 blev aldrig av. När handelsfartygen spreds ut och förlorade sitt sammanhållna skydd blev de i stället lätta mål – och förlusterna sköt i höjden.Bildtext: Eskortfartyg och handelsfartyg i Hvalfjörður före avseglingen av konvoj PQ-17. I förgrunden syns jagaren HMS Icarus (1.03) och bakom den den sovjetiska tankern Azerbaijan. Konvojen var en del av de allierades försörjningslinjer till Sovjetunionen via Murmansk och Archangelsk – den kortaste men farligaste rutten under andra världskriget. Foto: RN official photographer Lt. C. J. Ware, Imperial War Museums (foto A 8953, samling nr 4700-01). Wikipedia. Public domainKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

44 min

Slagskeppens korta tidevarv: Dreadnought till Yamato

Under perioden från mitten av 1800-talet fram till andra världskriget dominerade de stora slagskeppen den marina krigföringen. Slagskeppen var enorma artilleriplattformar av stål, byggda för världens ledande örlogsflottor.Stora ekonomiska resurser plöjdes ned i det ena skeppsprojektet efter det andra, i en ständig kapplöpning om att bygga snabbare, tyngre bestyckade och bättre bepansrade fartyg. Men varför satsade man så hårt på dessa jättar? Vilka idéer låg bakom? Vilken roll kom slagskeppen att spela i krigföringen – och varför försvann de i praktiken från världshaven efter andra världskriget?I avsnitt 21 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om de stora slagskeppens tidevarv. Både Martin och Peter fascinerades redan i unga år av slagskeppen och deras historia.Slagskeppen fick en betydelsefull roll i det sena 1800-talets strategiska tänkande och i stormakternas utrikespolitik. För den ledande sjöfartsnationen Storbritannien var örlogsflottan – och dess slagskepp – livsviktiga. Inför första världskriget utmanade Tyskland britternas ställning, och under andra världskriget var det Japan som tog upp kampen med britter och amerikaner. Vem minns inte de otroliga japanska slagskeppen Yamato och Musashi – de största slagskepp som någonsin byggts? Bild: Det brittiska slagskeppet HMS Dreadnought (1906), Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

45 min

Slagen vid Isonzo – italienska fronten 1915–1916

Längs floden Isonzo (Soča), i gränslandet mellan nordöstra Italien och dåvarande Österrike-Ungern (i dag främst västra Slovenien), utspelade sig några av första världskrigets mest brutala och utdragna strider.Den italienske överbefälhavaren Luigi Cadorna drev gång på gång sina soldater mot väl befästa höjder i en terräng som gynnade försvararen – och kom senare att bli ihågkommen som en av militärhistoriens mest hänsynslösa generaler.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professor i historia Martin Hårdstedt Italiens inträde i första världskriget och de inledande striderna längs Isonzofronten.När kriget bröt ut 1914 förklarade Italien sig neutralt, trots att landet ingick i Trippelalliansen med Tyskland och Österrike-Ungern. Men en växande italiensk nationalism – och tanken på att samla ”italienskt” territorium under en och samma stat – gjorde det allt mer lockande att byta sida och ansluta sig till ententen (främst Storbritannien, Frankrike och Ryssland). Särskilt hägrade områden som Sydtyrolen och Trieste, som fortfarande tillhörde Österrike-Ungern men som det italienska ledarskapet ansåg borde bli italienska.I april 1915 slöts därför Londonfördraget, ett hemligt avtal där ententemakterna lovade Italien territoriella vinster om landet gick in i kriget på deras sida. Italien förband sig att agera snabbt – men mobiliseringen drog ut på tiden. När de italienska styrkorna väl sattes in under Cadornas ledning inleddes offensiverna vid Isonzo i juni 1915.Den italienska armén var dock knappast rustad för det som väntade. Terrängen var karg, brant och oförlåtande. Att gräva ned sig i bergssluttningarna var ofta nästintill omöjligt, och anfallen tvingades fram i smala passager där försvararna kunde koncentrera sin eld. Fördröjningarna gav dessutom Österrike-Ungern tid att förstärka sina försvarsställningar i höjdlägena. Kombinationen av bristande förberedelser, starka försvarslinjer och en terräng som kanaliserade anfallen skapade en obarmhärtig spiral av förluster – och Cadornas utpräglat offensiva doktrin gjorde priset ännu högre.Det skulle krävas tolv stora slag vid Isonzo mellan 1915 och 1917 innan fronten slutligen bröts – till ett ohyggligt pris i människoliv. Italienska soldater under andra slaget vid Isonzo, 1915. Bilden visar en position för det 20:e kavalleriregementet "Cavalleggeri di Roma" i området Carso, under de intensiva striderna som utspelade sig mellan Italien och Österrike-Ungern under första världskriget. Källa: www.esercito.difesa.it. Licens: CC BY 2.5.Det andra slaget vid Isonzo var en del av en serie offensiver längs Isonzofronten och kännetecknades av svåra terrängförhållanden och höga förluster. Carso-platån var särskilt strategiskt viktig men mycket svår att försvara och anfalla.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

36 min

När teknikutvecklingen blir krigsavgörande

Krigföring har alltid påverkats av teknikutvecklingen. Gång på gång ser vi hur nya vapensystem – och förmågan att producera vapen, ammunition och andra varor i stor skala – kan bli avgörande. Men hur påverkar tekniken egentligen krigföringen? Är det teknikutvecklingen som styr hur krig förs?I reprisen av avsnitt 20 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved teknik och krig. Samtalet rör sig från antiken och medeltiden till 1900-talets snabba tekniska språng. Poängen är tydlig: tekniska uppfinningar och nya vapensystem är inte automatiskt avgörande. Teknik måste användas på rätt sätt – och passa in i taktik, organisation och logistik – för att få verklig betydelse. Teknisk överlägsenhet spelade till exempel en viktig roll när västmakterna expanderade under imperialismens tidevarv. Ofta citeras den berömda formuleringen: “Whatever happens, we have got / The Maxim gun, and they have not.” – en rad som tillskrivs Hilaire Belloc (1898) och som fångar den tidens syn på eldkraftens asymmetri. På 1900-talets slut blev det tydligt att även avancerade robotsystem och precisionsvapen ställer krav på industri, kompetens och ekonomi. Under 1970- och 80-talen ökade trycket i vapenkapplöpningen, och skillnader i teknisk och industriell uthållighet blev en del av bakgrunden till att Sovjetunionen fick allt svårare att konkurrera. Bild: Hiram Maxim lutar sig mot sin första automatiska kulspruta (”The First Automatic Gun”). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

44 min

Militärhistoriepodden

Avsnitt

Varför bombades Guernica 1937?

Exportsuccén Bofors 40 mm bidrog till de allierades seger

Den romerska republikens öde avgjordes vid Actium

Falklandskriget 1982: Thatchers sista kolonialkrig

Polsk-sovjetiska kriget: Undret vid Visla

Vem var samurajen?

Därför vände sig riksbildaren Birger Jarl österut

Kärnvapen och prestige: kalla krigets farligaste logik

Iran–Irak-kriget: Kalla krigets största krig

Jacob Walters dagbok om Napoleons ryska fälttåg

När Caesar avgjorde inbördeskriget vid Farsalo

Konstantinopels fall år 1453 – slutet för Bysan

Hur Guderian formade blixtkrigets pansaridéer

Galärernas sista strid vid Lepanto år 1571

Invasionen av Panama 1989

Förintelsekampen vid Verdun 1916

Konvoj PQ 17 – arktisk katastrof sommaren 1942

Slagskeppens korta tidevarv: Dreadnought till Yamato

Slagen vid Isonzo – italienska fronten 1915–1916

När teknikutvecklingen blir krigsavgörande

Seriemördarpodden

Harrisons dramatiska historia

Slott och krona

P3 Klassikern

Historien om

P3 Historia

Vetenskapsradion Historia

Historiepodden

Podventorys insikter

Avsnitt

Varför bombades Guernica 1937?

Exportsuccén Bofors 40 mm bidrog till de allierades seger

Den romerska republikens öde avgjordes vid Actium

Falklandskriget 1982: Thatchers sista kolonialkrig

Polsk-sovjetiska kriget: Undret vid Visla

Vem var samurajen?

Därför vände sig riksbildaren Birger Jarl österut

Kärnvapen och prestige: kalla krigets farligaste logik

Iran–Irak-kriget: Kalla krigets största krig

Jacob Walters dagbok om Napoleons ryska fälttåg

När Caesar avgjorde inbördeskriget vid Farsalo

Konstantinopels fall år 1453 – slutet för Bysan

Hur Guderian formade blixtkrigets pansaridéer

Galärernas sista strid vid Lepanto år 1571

Invasionen av Panama 1989

Förintelsekampen vid Verdun 1916

Konvoj PQ 17 – arktisk katastrof sommaren 1942

Slagskeppens korta tidevarv: Dreadnought till Yamato

Slagen vid Isonzo – italienska fronten 1915–1916

När teknikutvecklingen blir krigsavgörande

Liknande poddar

Seriemördarpodden

Harrisons dramatiska historia

Slott och krona

P3 Klassikern

Historien om

P3 Historia

Vetenskapsradion Historia

Historiepodden

Podventorys insikter