Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979-1989

Sovjetunionens invasion av Afghanistan den 24 december 1979 inledde ett tio år långt blodigt krig och en ny konfrontation mellan väst och öst under kalla kriget. Det tidigare samförståndet efter Kubakrisen 1962 var nu borta, och USA rustade för att knäcka Sovjet.Kriget i Afghanistan bidrog på många sätt till att undergräva den sovjetiska regimen och den slutliga kollapsen av Sovjetunionen. Men innan dess hade 14 500 sovjetiska soldater stupat, och någonstans mellan 75 000 och 90 000 mujaheddin-gerillasoldater hade dödats. Därtill kom en formidabel humanitär katastrof, där mer än fem miljoner människor tvingades på flykt utanför landet och ytterligare två miljoner inom landets gränser. Beräkningar uppskattar att minst en miljon civila miste livet i konflikten.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an ett krig som är mer aktuellt än någonsin med tanke på Ukrainakriget. Högst aktuella är de beordrade utskrivningarna av reservister i Ryssland till kriget i Ukraina. Förlusterna och utskrivningarna under kriget i Afghanistan på 1980-talet ledde till några av de första riktigt öppna protesterna mot den sovjetiska regimen. Vid utskrivningar och, inte minst, begravningar av stupade samlades anhöriga och andra för att protestera på ett sätt som tidigare varit otänkbart.Kriget inleddes efter att en kommunistisk kupp i Kabul fört Hafizullah Amin till makten. Sovjetledarna ville ersätta honom med en mer lojal regim och samtidigt krossa den gerilla som bekämpade centralmakten i Kabul. Det handlade om att få kontroll över ett strategiskt viktigt gränsområde och förhindra en regim man inte litade på. När invasionen inleddes var en av de första åtgärderna den omedelbara likvideringen av Amin och skapandet av en ny marionettregering.Trots att mer än 100 000 sovjetiska soldater deltog i kriget och trots Sovjets överlägsna militärteknik lyckades de aldrig ta fullständig kontroll över landet. I de avlägsna bergstrakterna – som utgjorde omkring 80 procent av Afghanistans yta – kunde olika mujaheddin-grupper successivt bygga upp sin styrka och så småningom samordna sin kamp mot inkräktarna. I skyddade baser, särskilt i Pakistan, genomfördes utbildning, medan frivilliga strömmade till och vapen levererades från bland annat USA, som såg sin chans att underminera Sovjetunionens krigföring.De sovjetiska styrkorna var starkt beroende av vägnätet, vilket gjorde dem sårbara för plötsliga eldöverfall. Soldaterna var tränade för blixtkrigföring på de mellaneuropeiska slätterna, där stridsvagnar, artilleri och flyg kunde samverka effektivt. Men i Afghanistans bergiga terräng var deras utrustning illa anpassad, och de hade svårt att hantera gerillans smidiga taktik. De dåliga vägarna försvårade snabba förflyttningar, och motståndarna kunde slå till snabbt och sedan försvinna. Stridsmoralen bland de sovjetiska soldaterna sjönk, och alkohol och droger blev allt vanligare i leden.Under mitten av 1980-talet började den sovjetiska armén trots allt få viss kontroll över striderna, mycket tack vare nya attackhelikoptrar. Som svar på detta fick mujaheddin från 1986 tillgång till amerikanska STINGER-robotar, som enkelt kunde bäras av enskilda soldater och visade sig mycket effektiva mot de sovjetiska HIND-helikoptrarna. Kriget ebbade ut i takt med Sovjets successiva nedmontering, och det slutliga sovjetiska uttåget skedde i februari 1989. Kort därefter kastades Afghanistan in i ett inbördeskrig.Lyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.Bild: Sovjetiska styrkor efter att ha erövrat några Mujahideen 1985. Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.